23:14
ikväll vill tårarna tränga sig fram ur ögonvrån, men jag vet att om jag släpper taget kommer jag aldrig kunna sluta igen.
ikväll saknar jag.
jag saknar mig, mitt barn.
jag saknar min familj, innan den gick sönder.
jag saknar vänner, och kärlekar.
jag saknar förflutet.
minnen.
blicka inte tillbaka.
fastna inte.
och än är mitt skal alldeles för skört.
om jag tappar balansen, går jag sönder alldeles för lätt mot asfalten.
än skriker en ensam demon i min bröstkorg vissa nätter, river, trasar sönder. försöker ta sig ur.
än tänker jag på att skada mig själv, eller hur skönt det hade varit om allting upphörde.
men för det mesta uppskattar jag att jag är vid liv. att vinden blåser, att regnet smattrat mot fönsterrutorna, att solen värmer, att gräset är mjukt under mina fotsulor.
jag uppskattar att träden skänker mig skugga, att jag får vakna till fågelsång och att månen skingrar mörkret.
jag uppskattar allting levande, maten naturen ger och jag skänker all min uppskattning till moder jord, tack för mitt liv.
-visst känns det fint att va vid liv, en dag till?-