medelmåtta.

Och ibland frågar jag mig själv hur det går, hur jag mår. "Jo, tack, bra." Brukar jag svara mig själv. För det är ju så den mesta av tiden. Det är bra, det går bra. Det gör inte ont och jag oroar mig inte jämt. Bara ibland. Och då oroar jag mig så mycket att jag nästan sprängs, men nästa morgon brukar jag vakna och känna att allt är okej igen. 
Det är inte fantastiskt. Livet är inte glittrande underbart och ofattbart. Men det är spännande och jag ser fram emot varenda dag även ifall det inte händer så mycket alls egentligen.

ett medelmåttigt liv. Medelmåttigt för en medelmåtta. 

Men just det där har jag kanske inte accepterat än. Medelmåttigheten alltså. Mitt tonårs jag tyckte att jag var den ballaste person någonsin, en rockstjärna. Men det är kanske någonting jag får ta mig tiden att inse.
Att jag egentligen bara vill leva samboliv i en villa på landet med hund och barn. Att jag inte vill sväva runt utan någon somhelst struktur. Och det får väl vara okej, det också. För det är ju mitt drömliv, trots allt.
| |
Upp