klagomuren.
Jag blir så arg och frustrerad när jag inte känner mig okej. Arg för att jag det känns som jag borde känna mig glad. Nöjd. Känna glädje över att solen skiner, över våren, att ha ett hus, en hund och att vänta en bebis.
Men jag känner mig inte glad. Jag känner mig trött. Trött på att svettas, på att känna ett tvång över att vara utomhus. Jag är trött för att det är så mycket att göra i huset, på att min kropp inte orkar så mycket som jag hade velat, på att det känns som tusen miljarder år till vi kan flytta in.
Jag är trött på att känna mig som en värdelös hundägare på grund utav att jag inte vet hur jag ska hantera i alla siutationer, trött på att andra dömer mina tekniker i träningen och också ser mig som en slapp och dålig hundförare. Trött på halsbränna, svullna fötter, dålig sömn, tröttheten. Trött på att känna mig ensam och övergiven men vill inte något annat än att slippa träffa någon.
Jag är irriterad på hur jag ser ut. På att jag inte orkar duscha mer än en eller två gånger i veckan.
Jag är rädd. Rädd för att jag inte ska bli en bra mamma. Rädd för att jag inte ska kunna skapa en bra framtid. Jag är rädd för att jag inte har något jobb, ingen utbildning, ingen inkomst. Jag är rädd för att bli deprimerad igen.
Jag vill liksom inte göra någonting. INGENTING. Jag vill vara ingenting, en liten stund. Men jag är så stressad.