23:21
Egentligen skulle jag bara behöva få ut vart enda ord som nässlat sig fast i mig och gör ont. Det är bara det, att jag inte vet hur, för alla de där orden sitter så himla fast i min bröstkorg. De vill inte rinna ut och flyta på som de jämt gjorde innan.
Jag tänker att någon dag måste det väl komma tillbaka, att den dagen och alla dagar framöver kan jag skriva böcker. Men samtidigt känns det så långt borta. Att det aldrig någonsin kommer hända. Att allt hinner ta slut.
För vem skulle vilja läsa ord om något som inte känns, eller bara gör ont. För att skriva något jag inte känt, känns omöjligt.
Men en dag.
kanske.
Muren mellan det dåliga du ser hos dig själv och det smått ofattbart fina vi faktiskt kan se skina ut från dig innehåller alltför många tegelstenar. Om det är du eller vi utanför som byggt vet jag inte, kanske är det både och, men det är inget spackel mellan stenarna, de går att lyfta bort. Det kan ta tid, men vad fan vet vi egentligen om tid? Vi behöver en klocka för att inte tappa bort den, och det kanske är just det som är problemet, att vi inte vågar lyfta blicken från den, leva som att tiden aldrig fanns.
Du nästan karesserar monstret som lever innanför din bröstkorg, det som äter upp dig inifrån och tar med sig det av dig du mest saknar och kommer sakna. Säg ifrån istället. Det som är ditt är ditt. Låt inte äcklet ta det ifrån dig. Det är inte värt det. Du har en alldeles för vacker själ för det.
Orkar du inte nu, ta det imorgon då. Det har inte gått för långt än.